Maratonmånaden – del 2

Måndag 20 april.
Bara 6 dagar kvar till Virgin Money London Marathon 2015.
Jag borde vara förväntansfull, uppspelt och taggad till tänderna.
Istället är allt jag kan känna en intensiv smärta.
I en tå …

Paris var underbart.
London kan bli ännu bättre.
Eller en mardröm.
Allt hänger på läkningsprocessen i min infekterade tå.
Tåproblem FÅR inte sätta stopp för det här loppet.
Inget får sätta stopp för det här loppet. 2015 är ju MITT maratonår.

Defensiv strategi
För en vecka sedan sprang jag Paris Marathon. Det var en fantastisk upplevelse på många sätt men mentalt var det en prövning eftersom jag visste att mitt förhållningssätt i det loppet skulle påverka mina möjligheter att prestera bra eller överhuvudtaget kunna genomföra London Marathon två veckor senare. Eftersom mitt huvudfokus ligger på London Marathon (som jag på grund av upprepade vinterinfektioner tvingades avstå 2014) hade jag önskat att det loppet kommit först i kalendern, men eftersom så inte är fallet var det bara att gilla läget. Jag funderade länge på hur jag skulle lägga upp loppet och valde till slut en defensiv strategi.

En fantastisk dag
12 april var en fantastisk dag i Paris. Det mesta kändes bra men känningar i lårets baksida samt mindre smärtor i den djupt liggande höftmuskeln med namnet piriformis spökade under loppet. Jag bet ihop och stretchade var 5:e kilometer. Att bryta fanns inte på kartan. “Keep moving!” är min devis och det ville jag leva upp till. Men – jag är inte dum. Hjärnan måste få komma in och styra över hjärtat emellanåt. Att hålla mig skadefri är en av grundpelarna i hela mitt träningsupplägg. Så jag höll mig till strategin. Ta det lugnt, njut av atmosfären och tänk på London. Vilket är svårt när man är i en stad som Paris och kroppen fullpumpad av löparglädje och adrenalin bara vill framåt, framåt, framåt…

Ont i mål
När det var 2 km kvar hade jag kraftiga smärtor vid framfotens isättning, dock inte när jag landade med tyngdpunkten mitt på foten. Nåväl, tänkte jag då – det är nog ingen fara. Men när jag väl korsade mållinjen, trött och superglad, så trodde jag att jag hade tappat en av mina tånaglar. Det gjorde så fruktansvärt ont i tån just intill stortån!
Att tappa naglar eller att få skador på tårna är inget ovanligt vid längre distanser. Fötterna blir varmare efter några kilometer och expanderar något och det är därför viktigt med skor som inte sitter så tajt utan lämnar ca 1-1,5 cm extrautrymme för tårna.
Tån satt kvar men gjorde ont och var lite röd. Det går säkert över, tänkte jag, och kände mig lugnare.

Happy FeetVaret sprutade
Några dagar efter loppet började tån dock “spöka” igen. Området kring nageln var rött och irriterat och när jag klippte bort en bit av den (jag hoppas ni inte sitter och äter frukost nu…) så sprutade varet ut! Jag rengjorde tån och lade alsolspritomslag om den för att dra ut lite var och motverka en eventuell infektion. Under natten till söndagen en vecka efter loppet i Paris blev smärtan mer intensiv och det bultade ordentligt i tån.
Jag hade svårt att sova och när jag var uppe och baddade tån började jag fundera. Mörka tankar cirkulerade plötsligt i mitt huvud och de ville inte försvinna.
Tänk om jag inte kan …
NEJ! Jag SKA springa på söndag!
Punkt.
Söndagen passerade och läget var under kontroll. Men så kom en ny svängning natten till måndagen då smärtan blev ännu intensivare. Jag hade då så ont att jag inte kunde stödja på foten och inte böja någon av tårna på högerfoten. Det gjorde så förbaskat ont så att mina tankar började kretsa kring blodförgiftning och amputation. Och värst av allt – tänk om jag missar London Marathon. Igen …

Till läkaren
Klockan 8 på måndagsmorgonen ringde jag till Vårdcentralen och fick en läkartid. Väl på plats hos läkaren gjorde tån inte lika ont längre men hon såg att den var svullen. Med maratonstarten bara 6 dagar borta fann läkaren det bäst i att skriva ut penicillin. Egentligen vill jag undvika att ta penicillin eftersom det kan ge biverkningar i form av magproblem, vilket som ni förstår inte är att föredra inför ett maratonlopp. Men om det krävs för att jag ska kunna springa i London på söndag så är det bara att bita i det sura äpplet. Jag påbörjade därför kuren ganska omgående och nu är det bara att hålla tummar och … hm … tår, för att läkningsprocessen ska gå så snabbt som möjligt.
Om ett par dagar börjar jag kolhydratladda och jag hoppas verkligen att penicillinet inte påverkar magen i så hög grad att jag inte kan äta eller att jag inte får behålla maten. Imorgon flyger hela familjen till London. Det betyder mycket att ha Bianca och Konstantin med mig. Om jag inte kan stödja mig på foten så kan jag i alla fall stödja mig på dem …
(To be continued).

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *