Lidingöloppets långa lidande – och lidelse …

10394605_10152799044550362_8096531430405687448_n


 

 

 

 

 

 

 

34 branta backar.
20 000 löpare.
Ett fascinerande idrottsevenemang.
Det här är berättelsen om min debut i loppet som så många älskar trots alla backar de hatar …

”För att älska måste du kunna hata” fick jag en gång höra av ett fanatiskt AIK-fan, ett uttalande jag inte kunde förlika mig med och kanske avfärdade som typiskt för en anhängare av denna i svensk supporterkultur så ökända förening.
I helgen dök dock citatet upp i mitt huvud igen i samband med ett lopp jag aldrig trodde att jag någonsin skulle få för mig att springa.

Vi tar det hela från början.
I våras, under ett synnerligen bräckligt ögonblick, gick jag med på att anmäla mig till Lidingöloppet.
Min fru Daniela är en hängiven löpare, tillika utbildad löpcoach och innehavare av ett CV som (bland mycket annat) inkluderar såväl två Lidingölopp, Stockholm Maraton samt ett halvt dussin halvmaror. Hon tyckte att jag kunde göra henne gemensam sak nu när det vankades 50-årsjubileum för loppet, vars banprofil påminner skrämmande mycket om frekvensgrafen för ett snabbt bultande hjärta.

Galenskap och masochism
– Hur? Vaddå? Lidingöloppet? Är du tokig? var min initiala reaktion som följdes av något i stil med följande:
– Varför… i all sin dar skulle jag springa Lidingöloppet? Det är ju tortyr.
– Masochism! Ren och skär galenskap! Nej, jag gör det inte. Aldrig. Inte en chans! Punkt.
Ett halvår senare – i lördags den 27:e september – stod jag där, tillsammans med några hundra andra i startgrupp 5. Fem minuter tidigare hade Daniela efter rådgörande med en tävlingsläkare tvingats bita i det sura äpplet och avbryta loppet innan det ens börjat.
Jag led med min hustru – som drabbats av flera liknande bakslag under ett år som präglats av sjukdomar (bland annat inför London Marathon) – samtidigt som jag själv tappade det mesta av motivationen.

Plötsligt ensam
Ty hela grejen var ju att vi skulle göra det tillsammans. Springa ihop, peppa varandra och putta på varandra i de mördande backarna på den 30 kilometer långa vägen mot det hägrande målet i Grönsta, där vår dotter Bianca skulle få se oss passera mållinjen sida vid sida, hand i hand.
Så plötsligt var jag ensam.
Nåja, inte alldeles ensam kanske.
Runt mig flockades tiotusentals andra mer eller mindre (säkerligen mindre om jag själv är måttstock) vettskrämda löpare som denna dag helt frivilligt och utan pistol riktad mot pannan, valt att till förmån för 30 kilometers löpning i extremt kuperad terräng trotsa livsnjutningar som ett London-derby på teve eller en stilla promenad i solskenet.
Lidingöloppet är den där mysiga promenadens totala motsats.

Ingen picknick
Lidingöloppet är ingen picknick – det är ett krävande långlopp på mjukt underlag som i kombination med de eviga backarna sakta men säkert suger musten ur varenda kroppsdel.
I denna stund, minuten före start, var all min gnista som bortblåst. Framför mig såg jag polaren ligga utsträckt hemma i tevesoffan med en iskall cola i ena handen, tipskupongen i den andra och blicken fäst på skärmen där Arsenal och Tottenham bjuder på underhållning i veritabel toppklass.
Så går startskottet och … tja, det är som att någon trycker på en knapp och mina ben börjar ofrivilligt springa. Jag säger som Birk Borkason när han kämpande för sitt liv på Helvetesgapets klippvägg blir uppmanad av Ronja Rövardotter att ”hålla sig kvar”: det finns liksom inte så mycket att annat syssla med här …
De andra sprang så jag sprang också.
Och som jag sprang.

Fart på benen
Efter ett par inledande kilometer under vilka jag bara hakade på tåget och försökte lära mig var, hur snabbt och på vilket sätt jag skulle springa – fick jag fart på benen.
Vet inte riktigt var energin kom från – misstänker att det var en kombination av självbevarelsedrift (känslan av att vara jagad har på gott och ont alltid inspirerat mig till att försöka prestera bättre och bättre) och en vilja av att få skiten undanstökad så fort som möjligt.
”Ta det lugnt i början och hushåll med krafterna” var min hustrus sista råd innan vi skiljdes åt vid starten i Kolstorp.
Det blev inte riktigt så. Jag kutade på och någonstans längs vägen snappade jag upp att jag sprungit två mil på cirka 1,45, vilket är riktigt bra för att vara en ganska dåligt förberedd motionslöpare som jag.

Snabb och stark
I lite drygt två mil var Lidingöloppet en betydligt angenämare upplevelse än jag någonsin vågat (mar-)drömma om.
I två mil kände jag mig snabb, stark och lätt.
I två mil tänkte jag att Lidingöloppet nog inte var så märkvärdigt som alla påstod.
Sen kom smärtan.
Danielas välkomna uppenbarelse och alla ivriga hejarop vid Grönsta 10 kilometer före mål gav mig ytterligare energi som emellertid skulle visa sig förrädisk. För i backarna efter 20 km-passagen brände jag det krut jag så väl hade behövt under loppet sista 6-7 kilometer. Jag skuttade uppför backen för att visa publiken att jag minsann hade mycket kvar att ge.
Det hade jag inte.

Stumheten kom
I nerförslutet efter Grönstabacken kände jag stumheten för första gången. Först i en lite diffusare form kring fotlederna, sedan som en ordentlig åtstramning i baksidan av det högra låret och till sist – just när klättringen uppför Backen med stort B skulle börja – kring höfterna. Samtidigt som det började göra ont kring båda knäna.
När Abborrbacken kom hade jag inget extra att ge.
Och när det halv kilometer långa och fullkomligt skoningslösa helvetet var avklarat – trippandes inte gåendes på coach Danielas inrådan – kände jag inte längre mina fötter.
Benen svarade inte på mina direktiv och smärtan i knäna var av en annan värld. Kroppen kändes död och hjärnan grät.
Jag var en springande Lena PH-låt. Det gjorde ont, fruktansvärt ont, och jag ville inte mer.

Förnyade krafter
Jag ville bryta men medaljen – den där jävla medaljen som jag lovat att Bianca skulle få om jag tog mig i mål – fick mig att fortsätta häva min kropp framåt.
Det och killen i Lugitröjan.
I dimman av smärta, svett och tårar kunde jag med några kilometer kvar till målet urskilja en kille i lila tröja med emblemet Lugi på bröstet. Plötsligt fick jag på något oförståeligt vis, förnyade krafter. Inte fysiskt men mentalt.
För som handbollsfrälst Ystadsbo kunde jag ju inte ta stryk av en lundapåg iklädd Lugi-tröja.
Aldrig i livet. Inte en chans. No way, José.
Så även om Lugi-tröjan inte tog bort smärtan ur kroppen så fick den mig att uthärda plågan istället för att kapitulera inför den.

Hasade mig fram
Med två kilometer kvar löpte … nä, förresten (det vore nedlåtande mot en sådan som Lewis Korir – den suveräne vinnaren av Lidingöloppet – att kalla mina kroppsrörelser i slutet för löpning) … hasade jag mig fram med en vilja som kunde spränga berg betydligt högre än alla Lidingös backar.
När jag skapat en lucka på gissningsvis 20-30 meter till Lugi-killen kände jag att det skulle gå vägen. Jag skulle ta mig i mål och få den där medaljen trots att hela kroppen skrek att den fått nog.
Då kom nästa chock.
Då kom backen som Gud glömde och jag själv hade förträngt trots att en känd krönikör varnat för den i sin krönika så sent som på tävlingsdagens morgon.

Oväntad backe
Detta fanskap till kulle heter Karins Backe och är lika brant som Abborrbacken, förvisso betydligt kortare men åtminstone för den oerfarne ändå värre, eftersom den kommer i ett läge när man tror att det bara är att lalla i mål.
Jag svor, spottade och tvingade mina ben att fortsätta framåt, uppåt, bort – mot upploppet och målet vid dess efterlängtade ände.
Och upploppet kom.
Det kom fortare än jag hade anat och detsamma gällde Lugi-killen som plötsligt dök upp sida vid sida med mig och fick jublet som jag inte skulle orka häva ur mig men likväl känna – att för en stund rota sig fast nere i halsmandlarna.
I en sista ursinnig kraftansträngning pressade jag fram lite extra fart ur de ben som om de hade varit två hundar skulle ha hatat sin husse över allt annat.
Ystad mot Lugi.
Jag mot smärtan.
Bianca mot medaljen.
40 meter kvar, 30, 20, 10 …
När mållinjen korsades, ett par sekunder före ni vet vem, sträckte jag ena armen i luften. Den föll dock lika snabbt ner igen för det fanns ingen och inget som förmådde hålla den uppe. Jag var tömd. Slut. Finito.
Tänk vilken tur att loppet också var det.
Några minuter senare förstod jag varför Lidingöloppet, trots (och kanske paradoxalt nog också tack vare) alla förhatliga backar, också är värt att älska.

Värt att älska
Kanelbullen som någon osynlig figur i min mage tycktes dra ner genom tarmarna innan jag ens känt hur gott den smakade.
Muggen med coca-cola som fuktade min torra strupe och gav mitt blod lite av det socker den skrikit efter så länge.
Medaljen som stacks i min näve och sedan hängdes runt halsen av och på en ivrig dotter som hoppande upp och ner ropade ”Du klarade det, du klarade det!”.
Och framför allt – grattiskramen från min älskade fru, coach och livskamrat som trots den djupa besvikelsen över sitt eget återbud strålade som en sol i målfållan.
Detta – och den härligt entusiastiska atmosfären löparna emellan – gör Lidingöloppet värt att offra både London-derby, solskenspromenad och en hel del annat för.
AIK-aren hade rätt.
Man måste, i alla fall i vissa sammanhang, hata för att kunna älska.
Jag kommer tillbaka nästa år.
Kanske …

Kostas Foussianis
Lidingölopps-debutant 2014

10647184_10152799044635362_2211649291269510207_nNågra andra intryck från mitt första Lidingölopp:

BÄST:
Chokladbollen vid servicestationen efter 20 kilometer. Och alla glada barn som hejade på och gjorde high five längs banan.

VÄRST:
Backarna förstås. Och att vid 20 km-passeringen se målet i Grönsta med vetskapen om att man har en hel mil kvar att springa. Så nära men ändå så långt borta, liksom …

CITATET 1:
Lidingöloppet har hela 34 backar med en fallhöjd på minst fyra meter, så det var lätt att förstå frustrationen hos den man i 40-årsåldern som efter målgång snyftande konstaterade:
”L-Lidingöloppet är ju b-bara backar…”.

CITATET 2:
”Nu går det bara utför!”
Funktionären på toppen av Abborrbacken visste nog inte hur rätt han hade. Det gick bara utför därifrån, både i terrängen och med orken …

NORGETRÖJAN:
Klädvalet orsakades av förlorat vad gentemot mina norska kollegor men visade sig vara ett taktiskt genidrag. Att springa i en röd norsk cykeltröja innebar att jag inte var en i mängden utan fick massor av “personliga” uppmuntringar under loppet. Det var “Heja Norge” hela vägen.

 

 

 

 

This entry was posted in Kost/näring, Tävling/lopp, Tekniktips, Uncategorized, Utrustning and tagged , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *